STOCKHOLMS UNIVERSITET

Konstvetenskapliga institutionen

 

  GAUDÍ OCH ENGBLOM

en jämförelse mellan motiv och avbild

                                                            Monica Tornberg

Proseminarieuppsats

KV104:2      

                                                                                                              VT 2005

                                                                                                              Handledare: Tomas Björk

      

Innehållsförteckning

Inledning. 2

Syfte och frågeställning. 2

Källmaterial 2

Metod  4

Avgränsning och svagheter 4

Disposition. 5

 

Kenneth Engblom.. 5

Biografi 5

Arkitekturen och Gaudí 6

Tillvägagångssätt 7

Utställningar och recensioner 9

Uppdrag och uppskattning. 10

 

Park Güell 11

Beskrivning av parken. 11

”Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet”. 12

 

Casa Milá – ”La Pedrera”. 13

Beskrivning av byggnaden. 13

”La Pedrera XIII”. 14

”La Pedrera XI”. 16

 

Avslutande diskussion. 17

Käll- och litteraturförteckning. 19

Otryckta källor 19

Muntliga källor 19

Tryckta källor och litteratur 19

 

Bildförteckning. 19

Inledning

Den katalanske arkitekten Gaudís (Antoni Gaudí i Cornet) byggnadskonst har upprört, fascinerat och väckt beundran hos många, men sällan lämnat någon oberörd. Hans arkitektur räknas till stilen Art Nouveau, kallad Modernista i Spanien, men särskilt hans senare verk har en omisskännlig gaudísk prägel som inte går att härleda till någon enskild stil. Den speciella arkitektur som finns i Park Güell och Casa Milá i Barcelona har inspirerat den svenske konstnären Kenneth Engblom till en serie målningar som porträtterar dessa byggnadsverk. Jag kom i kontakt med Engbloms konst genom mitt eget intresse för Gaudís förtrollande arkitektur.

Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att analysera och jämföra Kenneth Engbloms tre målningar La Pedrera X1, La Pedrera XIII och Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet med de byggnader av Antoni Gaudí de föreställer. Jag kommer här att beskriva de byggnadsverk som utgör motiv för målningarna, Casa Milá och Park Güell, samt försöka identifiera de skillnader och likheter som finns mellan motiv och avbildning.

Samtidigt vill jag presentera Engblom och få en inblick i hur konstnären arbetar. Jag frågar mig också varför han inspireras så mycket av arkitektur i allmänhet och Gaudís byggnader i synnerhet.

Källmaterial

Uppsatsen grundar sig till stor del på konstnären Kenneth Engbloms måleri. För att kunna besvara mina frågeställningar har jag gjort en intervju med honom och studerat de tre målningarna La Pedrera X1, La Pedrera XIII och Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet, både i original och digitala kopior från Engbloms hemsida www.engblom.com.

Jag har läst tidningsrecensioner av konstnärens utställningar för att få andras perspektiv på målningarna. Från dessa har jag använt citat av Engblom samt skribentens uppfattning om Engbloms konst.

För att få en djupare inblick i och förståelse för Gaudís liv och verk har jag studerat biografier och översiktsverk. De tre böcker som beskrivs i följande stycken har jag använt som källor i avsnitten som beskriver Park Güell och Casa Milá för att kunna göra en mer ingående redogörelse för dessa byggnader.

Gijs van Hensbergen är verksam som arkitekturprofessor i England och hans utförliga Gaudí [a biography] sätter Gaudí i ett socialt, kulturellt och politiskt samtida perspektiv. Här ges också en ingående beskrivning av de byggnadsverk jag valt att fokusera på.

Philippe Thiébaut är Art Nouveau-specialist och chefscurator (2002) på Musée d’Orsay i Paris. Hans lilla översiktsverk Gaudí: builder of visions har många bilder och beskriver detaljerat Gaudís byggnader.

Anna-Maja Ylimaulas avhandling Origins of style: phenomenological approach to the essence of style in the architecture of Antoni Gaudi, C.R. Macintosh and Otto Wagner, det avsnitt som behandlar Gaudí, ger en intressant aspekt på ursprunget till arkitektens stil.

För att få inspiration har jag också läst bl.a. Antoni Gaudí av Judith Carmel-Arthur och Gaudí, complete works  av H Kliczkowski, men dessa har jag inte använt som källa.

För att få en god uppfattning om hur Gaudís byggnader ser ut har jag undersökt mängder av bilder, både mina egna foton från besök i Barcelona, samt bilder i böcker och på interne

Metod

För att kunna besvara min frågeställning har jag gjort en komparativ undersökning mellan de utvalda målningarna och de byggnadsverk de avbildar. Detta har jag gjort för att kunna upptäcka likheter och skillnader mellan original och avbild.

Jag har tagit del av Gaudíbiografier och översiktsverk samt undersökt bilder av Casa Milá och Park Güell för att få en ordentlig uppfattning om de utvalda byggnadernas karaktär och utseende. Mina egna intryck från besök i Casa Milá och Park Güell har också legat till grund för beskrivningen av dessa byggnader.

Den del av uppsatsen som behandlar Kenneth Engblom grundar sig till stor del på den intervju som jag gjorde med konstnären i hans hem i april, samt på analys av tre av de målningar jag hade förmånen att se i hans ateljé. Under arbetets gång har jag främst använt bilder som finns att tillgå på Engbloms hemsida.

För att få en uppfattning om hur Engbloms Gaudímålningar mottogs då de ställdes ut har jag läst recensioner som gjorts i samband med dessa utställningar. Dessa har jag använt till ett par citat och referat som speglar mottagandet.

Avgränsning och svagheter

Jag har begränsat mig till två av Gaudís byggnadsverk och tre av Kenneth Engbloms målningar, som föreställer ovan nämnda, för att få ett lagom stort material att arbeta med. Urvalet har jag gjort med utgångspunkt från de två Gaudíverk som oftast förekommer i Engbloms produktion. Jag har därefter valt ut de tre målningar som jag anser vara mest lämpliga för att kunna besvara min frågeställning. Både byggnaderna och målningarna är karakteristiska för Gaudí respektive Engblom 

En svaghet i min undersökning är att Engblom är en relativt okänd konstnär och att jag därför inte kunnat hitta så mycket skrivet material om honom. Den del som berör Eng-blom grundar sig därför till stora delar på direktinformation från honom själv.

Disposition

Uppsatsen inleds med en biografi över konstnären Kenneth Engblom samt en beskrivning av hans måleri i form av motivval och tillvägagångssätt. Efterkommande avsnitt innehåller en beskrivning av Park Güell tillsammans med en analys av målningen Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet. Därefter följer beskrivningen av Casa Milá och analys av de två målningarna La Pedrera XIII och La Pedrera XI.

Kenneth Engblom

Biografi  

Kenneth Engblom är född 1948 och har ägnat sig åt att måla sedan barndomen. På ett tidigt stadium i livet visste han att han ville ägna sig åt konsten, några andra alternativ fanns egentligen aldrig. Han uppger att hans måleri utvecklats från en krampaktigt föreställande konst varefter han gick över till helt abstrakt och nu målar vad han själv förklarar som en slags ”abstrakt föreställande konst”. Engblom producerar ett stort antal målningar varje år, enligt hans egen uppskattning runt femtio stycken. [1]

Som ung deltog Engblom i undervisningen på Idun Lovéns konstskola under ett år. I mitten av 1960-talet blev han kvar i Spanien (Mallorca) efter en semesterresa och bosatte sig senare på Teneriffa. Under sin knappt trettioåriga vistelse i Spanien undervisades han av den svenske konstnären Erik Gyllensvärd, som hade sitt vinterboende på ön. [2]

Engblom återvände till Sverige hösten 1991 och är nu bosatt i ett renoverat 1700-talshus i Märsta. För att få inspiration och råd går han regelbundet och målar för konstnären Sigfrid Grimma i Huddinge.  ”Som konstnär blir man aldrig fullärd”, menar Engblom. ”Det handlar om att lära sig att se, och man utvecklas hela tiden. Det är också bra att ha någon att bolla idéer med.” [3]

Arkitekturen och Gaudí

I mitten av 1960-talet besökte Engblom Barcelona. Det var första gången han kom i kontakt med Gaudís arkitektur. På den tiden skämdes katalanerna för Gaudí, enligt Engblom. ”Byggnaderna var hårt nedsmutsade och om man talade om hans verk var det ofta i nedsättande ton.” Då Engblom på senare år for tillbaka till Barcelona var det med avsikten att få inspiration och skaffa material till att måla av Gaudís verk. Och inspiration fick han; det blev uppskattningsvis tjugotalet målningar under åren 1998-2002 med motiv från Casa Milà, Park Güell och Sagrada Família. [4]

Intresset för att måla av byggnader började Engblom odla på 1960-talet då han bodde på Mallorca och senare på Teneriffa. Efter det har husporträtten funnits som en röd tråd i hans produktion. Engblom förklarar han har en särskild förkärlek för att måla byggnader eftersom de ”hugger tag” i honom på ett annat sätt än enbart landskapet och naturen. [5] ”Jag är intresserad av husen på grund av deras rytm, med sin repetition av element” och på grund av de ”avbrott i rytmen som arkitekter smyger in, och som i Gaudís fall är upphöjda till natur- och bygglagarnas yttersta gränser”, förklarar Engblom i en tidningsintervju. [6]

Tidens gång i arkitekturen är något som aldrig upphör att fascinera Engblom. Han menar att det finns ett inneboende liv i byggnader som man kan se på utsidan och att byggnaden har en själ som visar vem som bor eller har bott i den. Engblom gillar böljande former eller extraordinära detaljer i arkitekturen. ”Byggnader är som musik, med udda ackord som griper tag.” [7] Det här är något som känns igen även hos Gaudí. Arkitekten använde sig, enligt Ylimaula, ständigt av en sammansmältning av musik, måleri och skulptur i sitt skapande. [8]

Övrig produktion

Men Engblom målar inte enbart byggnader. För några år sedan for han till Venedig med avsikten att måla av arkitekturen där, men blev så inspirerad av den pågående karnevalen att han kom att avbilda karnevalsmasker i stället. Det blev en hel serie och när dessa målningar ställdes ut hölls en maskerad som invigning. Engblom målar så gott som alltid flera målningar av samma motiv. Helst gör han långa serier utifrån olika vinklar, färgställningar och uttryck. [9]

Han målar också uttrycksfulla självporträtt med kraftigt förvridna former och färger. Namnen ”Hounddog”, ”Kannibal” och ”Ensam hemma” ger en fingervisning om motivets uttryck. [10]

Engblom har inte något direkt drömprojekt. Han förverkligar sina idéer. Han menar att om man drömmer och funderar på ett projekt alltför länge så är risken att det inte blir av. Det blir ett slags ”torrmåleri” i hjärnan som blir färdigt redan innan man börjat på det. [11]

Nu håller Engblom på med en serie föreställande luftballonger som han inspirerades till under en luftballongträff i Warstein som en vän tog med honom till i september 2004. Dessa målningar ska ställas ut i Warstein 2006. Ballongerna var en form av förverkligat drömprojekt, liksom en uppsättning snidade träskulpturer som är en hyllning till den estniska utvandringen till Sverige. Engbloms fru är ursprungligen från Estland och de tillbringar mycket tid där. [12]

Tillvägagångssätt 

När Engblom målade Gaudíserien använde han sig av praktiska skäl av digitalbilder och skisser från byggnaderna. Helst målar han annars direkt inför motivet, men detta är förstås inte alltid möjligt. Fördelen med att ta förberedande foton och fullborda verket i ateljén, menar Engblom, är att man kan arbeta i sin egen takt utan störande moment. Tidigare hade Engblom en gammal postbil med stora fönster som han kunde använda för att sitta och måla i. Då var han skyddad för väder och vind och även för nyfikna och kritiska blickar. [13]

Engblom arbetar huvudsakligen i akryl, som han späder ut med vatten och lägger på i lager på lager av tunna lasyrer. Någon gång blandar han dock olja och akryl i samma målning. Underteckningen gör han helst i kol. Färgerna blandas inte på paletten, utan Engblom lägger på rena färger och låter ögat göra blandningen, s.k. optisk blandning. Kulörerna, förklarar han, kommer fram av sig själva och är långtifrån alltid realistiska. De finns där redan och väntar på att upptäckas. [14] Gaudí har uttryckt en liknande tanke:

      Creation works ceaselessly through man. But man does not create, he discovers. Those who seek out the laws of Nature as support for their new work collaborate with the creator. Those who copy are not collaborators. For this reason originality consists in returning to the origin. [15]

Engblom menar att det är viktigt att lyssna på målningen. Den talar om vad som är rätt, men man får inte gå för fort fram. Gör man det kan det hända att man råkar måla förbi det rätta uttrycket. Konst handlar så mycket om känslor. Under arbetets gång ser Engblom ibland att något är fel med en målning, men det kan ta tid att inse var felet ligger. Ofta visar det sig att det är en del av målningen han varit särskilt nöjd med som måste målas om. Av den anledningen kan det finnas svårigheter att hitta felet. Är Engblom inte nöjd med en tavla målar han resolut över den. Han tar aldrig med det han inte är hundraprocentigt nöjd med på en utställning. [16]

En alldeles ren och vit duk är inte optimalt att börja på, menar Engblom. Det måste finnas något att utgå ifrån. Han brer därför ut omonterade dukar över ateljégolvet och låter dem smutsas ner naturligt genom att gå på dem och bli fläckade av färgstänk då han målar. Ofta använder han också ett slags spånskivor med grova träflisor som pannå. Då låter han gärna skivans struktur lysa igenom eller exponeras helt på vissa ställen i målningen. [17]

Engblom arbetar oftast med en målning i taget. Motiven han arbetar med tenderar att vara abstrakta och med distorterade former, men är alltid baserade på existerande föremål. När det gäller byggnadsmåleriet förklarar han detta med att förvridningarna är förlängningen av det arkitekten velat framföra. Under en period av flera år, 1993-97, målade Engblom in spiraler i sina bilder. Han har en tydlig och personlig penselföring och väver ofta in mönster i motivet. [18]

Utställningar och recensioner  

Första utställningen i Sverige efter återkomsten hade Engblom i Rimbo 1994. Gaudíserien har Engblom haft med på flera av sina utställningar exempelvis i Galleri Tersaeus i Stockholm samt i Galleri Ormolú i Pamplona, Spanien. [19]

Bästa mottagandet har dock Engblom fått i Estland, där han ställt ut Gaudíserien på Historiska museet i Tartu och Galleri Kastellaan i Eduard Wildes Museum i Tallinn. ”Man blir avundsjuk. På ett bra sätt.” skriver Mats Öun i Postimees efter att ha lovordat Engbloms skaparlust och fria formspråk vid en av dessa utställningar. [20]

På en utställning brukar Engblom ha med omkring 30 målningar som hustrun Rita väljer ut. Det har ingen betydelse hur stor lokalen är utan det brukar ”automatiskt” hamna på runt 30 målningar. På den utställning i Estland då Engblom ställde ut övervägande arkitekturmotiv, var 17 av 32 målningar inspirerade av och föreställande Gaudís verk. [21]

Uppdrag och uppskattning

Engblom förklarar att det inte är alltid målandet går ihop ekonomiskt. Det är förenat med stora kostnader för material och utställningar. Men eftersom han vill visa vad han åstadkommit fortsätter han envist att exponera sig. Den ultimata belöningen kommer av människors uppskattande av hans konst. Engblom hade exempelvis en utställning i Märsta kyrka där ärkebiskop KG Hammar var närvarande. Ärkebiskopen blev förtjust i en tavla föreställande ett abstrakt ”fantasikrucifix” som Engblom målat, vilket ledde till att den köptes in och nu hänger i kyrkan. [22]

Engblom är inte förtjust i att ta direkta uppdrag. Han menar att det är svårt att få inspiration till direkta beställningar. Han målar sina motiv för att han känner för dem, inte för att någon annan beställer dem. I stort sett enda gången han sagt ja till ett regelrätt uppdrag var då en bekant bad honom personligen att måla en tavla till en ryggkirurgklinik i Strängnäs som hjälpt henne. Målningen skulle föreställa byggnaden som ryggkliniken var förlagd i, vilken bestod av en gammal herrgård med en sextiotalsflygel. Engblom gick en hel dag och försökte se motivet framför sig. Tillslut blev det kväll och då speglades den gamla herrgården i de guldorangefärgade spegelglasen i sextiotalsflygeln. Där såg Engblom sitt motiv och han blev slutligen tillfreds med målningen. [23]

Ett av de verk Engblom själv är mest nöjd med är en målning föreställande den långa spiralbänken i Park Güell. Denna favorit, som är i stående format ca 2 m hög, har köpts av en privatperson.  ”Men den sista målningen är alltid den bästa”, menar Engblom. Ibland saknar han att måla sina arkitekturmotiv. Speciellt Gaudí har varit viktig för Engblom och han hoppas någon gång komma tillbaka till dessa skildringar igen. På utställningar händer det fortfarande att besökare frågar efter hans Gaudímålningar. [24]

Park Güell

Beskrivning av parken

Inspirerad av tidens engelska trädgårdsstäder ville Gaudí tillsammans med beställaren Eusebi Güell skapa ett litet samhälle för sextio privatbostäder utanför Barcelona. Namnet har en medveten engelsk stavning eftersom Gaudí ville att man skulle associera till de engelska förebilderna. Gaudí använde parken för att experimentera med nya idéer – det var den perfekta platsen för detta ändamål. [25] Här får vi för första gången se hur Gaudís mogna stil blommar upp och kommer till uttryck i olika osannolika skapelser där ”struktur, tema, dekoration och funktion sammanfogas”. [26] Trädgårdsstaden blev aldrig vad dess skapare hade planerat. Endast två byggnader såldes och uppfördes. Parken förvärvades av Barcelona stad 1923 och öppnades för allmänheten.

Ingången till parken, som ligger bakom en mur i sten krönt av vackra mosaikmönster, flankeras av två fantasifulla små hus med sockervaddsliknande tak. Från platsen

innanför löper en, delvis uppdelad, mjukt formad monumentaltrappa omgärdad av skulpturala räcken och med en stor plantering vid foten. I mitten av trappan vaktar den berömda jätteödlan. Skulpturen är klädd i färgsprakande keramik- och glasskärvor, trencadís, sammansatta till ett böljande mönster och bär enligt van Hensbergen en ”krage av den katalanska flaggan [27] ”. Ur ödlans gap rinner vatten till fontänen den är placerad i.

Trappan leder vidare upp till en storslagen täckt pelarsal bestående av runt 90 massiva kolonner, [28] uppenbart inspirerade av sina doriska föregångare. Gaudí har dock satt sin egen prägel på dessa och låtit kannelyrerna bli bredare och kapitälen kraftigare. Gesimsen är vriden i en slingrande gestaltning som formar sig runt de yttersta kapitälen. Kolonnerna håller upp ett tak som bildar en terrass ovanför. I takvalven sitter stora runda medaljonger med fantasifulla mönster av trencadís, där varje motiv är unikt.

 

Terrassen som bildas av pelarsalens tak kantas av en lång slingrande sittbänk vars yta är helt täckt av omsorgsfullt arrangerade trencadís av varierande färger och mönster. Man kan tydligt se att det inte är slumpen som fått avgöra placeringen av dessa inbördes mönstrade glas- och keramikskärvor.

”Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet”

Bild 1. Kenneth Engblom: ”Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet”, 120x202cm, akryl o guldbrons på trä, 2001-2002.

Motivet är taget från den mycket speciellt utformade Park Güell. Målningen i akryl och guldbrons på träpannå avbildar monumentaltrappan, pelarsalen och terrassen ovanför med den långa bänken som vi betraktar utifrån grodperspektiv. Här har Engblom arbetat med att få in delar av parken som inte kan synas från en verklig betraktelsevinkel. Perspektiven i målningen har förvridits och visar olika byggnadselement ur olika vinklar. Detta är ett sätt att kunna få med så många delar som möjligt av platsen i samma målning.

Längst ner i bilden vaktar Gaudís berömda ödleskulptur som samtidigt är en fontän. Här har konstnären valt att reducera färgverkan till några få personligt uppfattade fält av grönt, blått och rött. Trappstegen runtomkring har lämnats omålade, den grova träflisstrukturen i pannån är helt synlig, något som ger målningen ett särpräglat uttryck.

Ovanför trappan tronar den imposanta pelarsalen med sina mosaikmedaljonger i takvalven. De främre kolonnerna är mer exakt skildrade medan man bara anar formerna på kolonnerna längst in. Medaljongerna är ytterligt förenklade, men man kan ändå skönja ett visst dekorativt mönster i vissa av dem.

Bänkens långa serpentinformade yta av multifärgad mosaik lagd i intrikata mönster har förenklats till fält av enkla primärfärger och terrassen den löper längs har ”vikts upp” för att synas i målningen. Distinkta linjer ritade med kol löper längs konturerna av de lätt distorterade formerna i hela målningen. Dessa förtydligar och skiljer färgfält och former åt.

Casa Milá – ”La Pedrera”

Beskrivning av byggnaden

Casa Milá är en byggnad vars utseende helt saknade föregångare då den byggdes i början av förra sekelskiftet. Med hjälp av den nya stålskelett-tekniken kunde Gaudí modellera fasaden fritt. De böljande formerna i ljus honungstonad sandsten får byggnaden att likna ett berg eller en vulkan [29] och det är inte svårt att förstå varför anläggningen fått smeknamnet, eller öknamnet, ”La Pedrera”, som betyder ”stenbrottet” på katalanska. Inspirationen sägs arkitekten ha fått från de närliggande bergen Collcerola och Tibidabo. [30]  Enligt van Hensbergen ser byggnaden ut att ha vuxit upp som en svamp ur stadens golv. [31]

Gjutjärnsbalkongerna som är utspridda över fasaden har designats av Gaudís assistent Josep M. Jujol i Gibert. Han ville få fram det hantverksmässiga i utförandet av dessa och skissade varje unik balkong separat med kol på papper i full skala. [32] Ingen design är riktigt lik den andra, men uttrycket är detsamma; sjögräs som spolats upp och stannat kvar på bergfasaden.

I det fantastiska taklandskapet, som är draperat runt öppningarna ned till de två ljusgårdarna, verkar Gaudí ha låtit sin kreativitet få fritt spelrum. Det vilar en spöklik fägring över terrassen. Skorstenar, hiss-schakt och ventilationstrummor är formade till fantasifulla skulpturer, vissa täckta av skimrande keramik- och glasskärvor, andra slätputsade. Gijs van Hensbergen kallar dessa skulpturer för ”ögonlösa golem” [33] som verkar ha gått i vinteride. [34]

”La Pedrera XIII”

Kenneth Engbloms abstrakta tolkning av Casa Milás gatufasad är i grodperspektiv, sedd från den avfasade mittgaveln. Kompositionen ger illusion av djup utan centralperspetiv. Motivet är avklippt, det vill säga fortsätter utanför bildytan. Stilen är syntetiskt förenklad med fritt uppfunna färger som ger ett expressionistiskt uttryck. Byggnaden är avbildad i nattstämning.

Färgen är pålagd i många lager av tunna lasyrer i optisk blandning. Penselföringen är personligt markerad med tydliga linjer och cirklar. Fasadens böljande former visas förvridna i konstnärens personliga tolkning. Byggnaden ser ut att vara en rörlig massa som lever sitt eget liv istället för att vara av fast sten.

                            Bild 2. ”La Pedrera XIII”, 59x66cm, akryl på pannå, 2000.

Fönstren har förändrats på ett sätt som passar in i fasaden utan att göra en exakt återgivning av antal och storlek. Gjutjärnsbalkongernas sjögräsformer är förenklade och har fått en intensivt blå ton. Hela fasaden glöder av ett mjukt ljus skiftande i grönt och orange som faller över målningens mitt. Är det en bil som svänger förbi och riktar sina strålkastare över byggnaden eller är det solnedgången som skapat ljusspelet?

Det lyser i ett enda fönster på första våningen. Jalusierna är helt eller delvis neddragna för övriga fönster. Den nedre delen av målningen kamoufleras i ett rödskimrande mörker som nästan helt döljer bottenvåningen. Månen lyser upp högra sidan av byggnaden och sprider ett blågrönt sken. Takvåningens fasad lyser spöklikt vit och endast en av de otaliga skulpturerna på taket är synlig. Denna är ljust lila med en kontrasterande svart skugga. Himlen är mörk och lite orolig.

”La Pedrera XI”

Bild 3. Kenneth Engblom: ”La Pedrera XI”, 81x120cm, akryl på pannå av spånflis, 2000.

Denna målning föreställer samma byggnad som föregående, men motivet är taget utifrån taklandskapet. Betraktningsvinkeln är från gången mellan de två öppningarna ned till innergårdarna. Även här har motivet klippts av och vi ser bara en liten del av den dubbla terrassen.

Det är månsken och koloriten är kall i blå toner med enhetlig färgverkan. Det vilar en ödesmättad stämning över den mörka innergården. Månljuset reflekteras i ett enda fönster som för att skapa en kontrast mot skuggorna runtomkring. Otaliga små fönster med skärmtak i attikavåningen kastar sina silhuetter mot fasaden. De större fönstrens former är oregelbundna i målningen vilket ger ett levande uttryck och ytterligare förstärker Gaudís intention att återskapa naturens gestaltning. De böljande formerna har förstärkts ytterligare genom att distortera och betona vågorna i högst upp i fasaden.

Färgen är pålagd i tunna lasyrer som låter träflisorna i pannån lysa igenom helt eller delvis. De fritt tolkade skulpturerna står på vakt och påminner om medeltida riddarrustningar. Det finns inte tillstymmelse till liv på den öde terrassen.

Avslutande diskussion

Ett av mina syften med uppsatsen var få en inblick i hur konstnären Kenneth Engblom arbetar. Efter att ha gjort en intervju med Engblom fick jag en god bild av detta. Engblom arbetar helst i serier om flera målningar med samma eller liknande motiv, där han kan laborera med olika uttryck, färgställningar och vinklar. Akrylfärgen, som är hans vanligaste medium, lägger han på i lager på lager av utspädda lasyrer som ger målningen ett genomskinligt uttryck, men ändå ger struktur.

Jag frågade mig också varför konstnären inspireras så mycket av arkitektur i allmänhet och Gaudís byggnadskonst i synnerhet. Konstnärens intresse för att måla arkitektur har sitt ursprung i att han grips av husens rytm och känslan av att man kan se tidens gång i dem. Han jämför också arkitekturen med musikens medryckande ackord. Hans tanke om att det finns ett inneboende liv i husen som syns utifrån och som visar vem som bor där tycker jag mig kunna se i målningen La Pedrera XIII, där det lyser i ett enda fönster.

Just intresset för Gaudí väcktes hos konstnären då han för första gången besökte Barcelona för omkring 40 år sedan och fann byggnaderna i ett solkigt skick. Projektet med att måla av dem kom dock långt senare, i slutet av 1990-talet och framåt. Engblom fascineras av de böljande och rytmiska formerna hos Gaudís verk och det faktum att arkitekturen i det närmaste trotsar natur- och bygglagarna.

Syftet med uppsatsen var också att analysera och jämföra Kenneth Engbloms tre målningar La Pedrera XI, La Pedrera XIII och Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet med de byggnadsverk, Casa Milá (”La Pedrera”) och Park Güell, motiven är tagna från. För att kunna göra denna jämförelse har jag gjort en beskrivning av byggnaderna och på så sätt kunnat identifiera några av de skillnader och likheter som finns mellan motiven och avbildningarna.

I målningen från Park Güell, Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet, har Engblom arbetat med att få in olika delar av parken från olika vinklar i samma målning. Här har han vänt upp terrassen i lodrät vinkel så att vi ser den uppifrån, trots att huvuddelen av målningen är i grodperspektiv. Ett annat sätt konstnären arbetar med, exempelvis i ödleskulpturen, är att reducera färgverkan till några få större fält av grönt, blått och rött istället för att måla ut alla de otaliga skiftningar och mönster som den verkliga skulpturen är uppbyggd av.

Målningen La Pedrera XIII är även den i grodperspektiv, men innehåller inte samma typ av perspektivförvrängningar som Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet. Här har konstnären istället arbetat med fritt uppfunna färger och använt sig av regnbågskulörer för att beskriva den normalt honungsfärgade fasaden. Balkongernas grönsvarta gjutjärn har fått en lysande blå färgton för att accentueras i målningen. Konstnären har också låtit byggnaden få en mjuk beskaffenhet som ger den redan plastiska byggnaden en ännu mer böljande form. Skulpturparken på takterassen har reducerats till en enda hårt skuggad skulptur som tonar i lila.

I La Pedrera XI har konstnären begränsat sig till en enhetlig blå färgskala i valörer från ljust, på gränsen till vitt, till mörkt, på gränsen till svart. Resultatet blir en känsla av månsken och skymningsljus över takterassen. Konstnären har lekt med fönstrens former och låtit dem bli näst intill rörliga.

I alla dessa tre målningar har konstnären förvrängt, förändrat och omtolkat byggnadernas verkliga karaktär, men det råder inget tvivel om vilka motiv han vill återskapa. Jag har kunnat konstatera att målningarna har stora likheter med sina förlagor och att konstnären fångat byggnadernas former i det stora hela, men att han gjort förändringar i detaljer för att få fram sitt eget personliga uttryck. Det kan vara detta som gör att målningarna ger ett så levande intryck och de förvridna formerna är som Engblom uttrycker det förlängningen av det arkitekten velat framföra.

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Internet

http://www.engblom.com/La%20Pedrera%2011.htm, 2005-04-13

http://www.engblom.com/La%20Pedrera%2013.htm, 2005-04-13

http://www.engblom.com/Park%20Guell.htm, 2005-04-1 

CD-rom

Nationalencyklopedin multimedia 2000

Muntliga källor

Engblom, Kenneth, konstnär, 2005-04-14

Tryckta källor och litteratur

Lizarribar, Ana Oliveira: Diario de Noticias, Navarra, 2002-03-09.

Thiébaut, Philippe: Gaudí: builder of visions, London, Thames and Hudson, 2002.

Van Hensbergen, Gijs: Gaudí [a biography], New York, Harper Collins, 2001.

Ylimaula, Anna-Maja: Origins of style: phenomenological approach to the essence of style in the architecture of Antoni Gaudi, C.R. Macintosh and Otto Wagner, Oulu: Univ., 1992.

Öun, Mats: Trots köldvågen, Postimees, 2001-02-06

Bildförteckning

Försättsblad      Kenneth Engblom: ”Ensam hemma 2”.

Bild 1                 Kenneth Engblom: ”Homenaje a Antoni Gaudí i Cornet”, 120x202cm, akryl o guldbrons på trä, 2001-2002.

Bild 2                 Kenneth Engblom: ”La Pedrera 13”, 59x66cm, akryl på pannå, 2000.

Bild 3                 Kenneth Engblom: ”La Pedrera XI”, 81x120cm, akryl på pannå av spånflis, 2000.

---